Uppdatering del 2

Oj oj oj vad tiden rusar iväg.

Men den här gång kan jag berätta att rent röstmässigt så har det varit väldigt bra den senaste månaden.

Jag har haft annat trassel med halsen. Två bakterieinfektioner på raken. En liten elaking som heter Hemofilus som dagisbarn ofta har. Jag vet inte var jag plockat upp den men jag hade hög feber (39,3!) och var rejält svullen i halsen. Till slut gav jag upp att kunna självläka mig och gick till doktorn. Hon skrev ut Spektramox antibiotika att äta i 10dagar. Efter några dagar kände jag mig bättre.

Sedan hände något mycket märkligt. När jag ätit antibiotikan i en dryg vecka mådde jag inte bara bättre utan dessutom påpekade en vän att jag inte alls lät så hes längre.

När jag tänkte efter så stämde det. Min röst var klar och utan ansträngning.

Jag diskuterade det hela med min logoped och vi gissade tillsammans att kanske hade jag haft något skräp i bakterieform som kanske var anledningen till min envisa heshet.

Tre dagar efter jag slutade äta antibiotikan blev jag sjuk igen den här gången med en helt galen hosta. 

Nytt näsbakterieodlingsprov togs, det vill säga en ståltråd med liten bomullstops på sticks in i näsan och ner i bihålorna. Känns kittlande och obehagligt på en gång.

Det visade sig att jag hade Hemofilus bakterie igen.

Vem har gett dig det?! utbrast läkaren.

Har du barn?! sa han sedan anklagande.

Näe, sa jag. Jag  har bara varit i Barcelona en dryg vecka. 

Så det blev en till tiodagars Spektramox igen.

I söndags fick jag ont i halsen igen. Nytt besök hos doktorn och ny bakterieodling. Får svar imorgon om det är bakterie igen. Mår ganska bra idag så jag tror att det kanske bara kan vara ett elakt virus denna gång.

Nästa vecka ska jag på grundlig hälsokontroll genom företaget så då får jag se om det finns någon anledning till halstrubblet. 

Jag är så less på min struliga hals. Giv mig erbjudande om en halstransplantation och jag tackar ja direkt!

Uppdatering del 1

Kom av mig lite att rapportera här.

Lina skrev en gullig kommentar och undrade var jag tagit vägen så jag tar mig i kragen och rapporterar vad som hänt de senaste dryga två månaderna. Det kan bli lite långt så ha tålamod.

Det har varit både bra och dåligt sen jag skrev sist. För ca 2 månader sedan lät rösten nästan helt klar och jag kunde nå toner som jag inte kunnat sen jag var 14år (jag är 32 nu).

Men så hände det något. Min logoped, doktorn och jag vet väl inte riktigt vad som var anledningen, men jag började låta mer och mer hes. Jag hade varit på en middag med min mamma och hennes väninnor som var på besök. Då blev det en hel del babbel. Följande dag gick jag upp tidigt för att hjälpa till på en musikvideo som min kollega skulle regissera.

Musikvideon var för ingen mindre än Håkan Hellström och jag höll reda på och utfodrade 45 tonåringar som var statister i videon. Jag kanske pratade för mycket på trötta stämband, drack för lite vatten. Jag vet inte.Men hesare blev jag. Väldigt deppigt. Särskilt med tanke på att återbesöket till doktorn som opererat mig var nära. Jag tyckte jag tagit det lugnt, men ändå var jag hes.

Våren har ju varit så tråkig socialt sett så jag tänkte att lite måste jag få umgås att prata. Min logoped påpekade att det varit en extremt dammig och pollenrik vår och sådan kan påverka också.

När jag var på återbesöket hos doktorn kunde vi se att mina stämband var svullna. Lika svullna som innan operationen. Jag blev jätteledsen och började gråta. Kändes som om de två gångna månaderna var förgäves fast jag varit duktig. Jag tänkte på elitidrottare som har en skada, de får inte träna men de måste ju träna för att det är det de är bäst på. Zlatan och jag liksom. Ljumske och stämband. Fotboll och prat. Samma sak.

Jag blev ordinerad en kortisonkur i tablettform samt röstvila eftersom jag har ett babbligt jobb. Så under en och en halv jobbade jag hemifrån för att skydda mig från babbelmöjligheter.

Att sitta tyst på mitt rum är omöjligt med tanke på hur babblig jag är och mina pratsugna kollegor.

Det var grymt tråkigt att vara hemma. Grannar höll på med renovering så det lät utav bara 17 överallt.Höll på att bli helt galen emellanåt.

Vädret var dock okej så jag kunde sitta lite på balkongen. Där väsnades bara dagiset från innergården.

Jag kämpade på med ånginhalatorn och vattenbubblandet. Isolerade mig från sociala saker igen. Och hade dödtråkigt. En ytterst märkbar och trist biverkning av kortisontabletter är att man blir deprimerad. På riktigt. Jag överdriver inte. Man blir ledsen, bitter och deprimerad. Så här skriver Patient-FASS

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 användare) :vätskeansamling, högt blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning, försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen såsom för hög natriumhalt eller för låg kaliumhalt, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet, muskelförtvining. Prednisolonets förmåga att hämma kroppsvävnadernas reaktioner mot inflammationer och infektioner kan medföra att infektioner blossar upp på nytt och att lokala begränsade infektioner sprids. Tillväxthämning hos barn.

Mindre vanliga : grön starr, grå starr, ökad benägenhet för blodpropp, vid höga doser aktivering av psykisk rubbning.

Sällsynta ( förekommer hos färre än 1 av 1000 användare) : godartad tryckökning i skallen, benröta, senbristning, depression, mani.

Jag tänkte att det inte skulle påverka mig men jag blev verkligen märkbart deppig och en riktig surkärring.

Var på ett bröllop och kunde bara hitta negativa saker. Min sambo sa att det var en av de roligaste bröllopen han varit på. Jag fick dessutom jättelätt näsblod. Otäckt vad piller kan göra.

När kortisondosen trappats ned kom min vanliga optimism tillbaka. 

Jag tänkte att

Nu skiter jag i det här. Hellre hes och glad än perfekt klar röst men olycklig för att jag måste vara isolerad och asocial.

Efter ytterligare ett återbesök hos doktorn kunde hon konstatera att svullnaden gått ned något. 

Men jag var fortfarande hes och ganska slemmig i halsen. Doktorn bestämde att jag skulle sluta med Asmanex medicinen (som jag tar mot astma) för den kan bidra till heshet.

Doktorn trodde dessutom att jag har reflux så jag ska börja äta Nexium dagligen mot det.

 

Eldprovet Håkan

Ikväll var eldprovet. Konsert med Håkan Hellström.

Jag våndades hela dagen över hur 17 jag skulle kunna låta bli att vråla med i låtar som

Kom igen Lena

Ramlar

Gullbergs Kaj

Gårdakvarnar & Skit

Klubbland

eller varför inte nya För en lång lång tid.

En fantastisk konsert var det. Tjejer och killar skrek som fornatiders Beatlesfans.

Vi hoppade och dansade och sjöng med. Ja, inte jag då. Jag mimade. Lite fånigt kanske men det GÅR inte att stå med stängd mun när man lyssnar på Håkan. Antingen ler man fånigt eller så sjunger man med. Och eftersom jag nu inte fick sjunga med för att skona mina sköra stämband så var mimning, handklapp och dans dans dans, det som fick duga.

Konserten höll på i över två timmar. Vi hade flax och lyckades bli framsläppta till främre delen väldigt nära scenen utan att behöva stå trångt.

Kärleken och glädjen i lokalen var så stor och tjock att det vibrerade.

Ofattbart hur Håkan Hellström orkar sjunga så många starka låtar på raken utan paus. Han tar i för allt han är värd, glider från låga register upp till höga, skriksjunger och tjoar och sedan pang på med nästa låt utan att tappa rösten eller bli hes.

Makalöst.

 

 

Tårar och glasrör

Jag började gråta hos logopeden i onsdags.

Den senaste veckan har kännts övermäktig. Det har varit jättesvårt att prata med rätt teknik.

Istället har jag velat fly in i tystnaden.

Och pratar jag så är det som om en röst i mitt huvud samtidigt säger 

Var tyst var tyst var tyst prata inte.

Det är som om jag hade en ätstörning och försöker äta. Talet som är så förknippat med känslor, personlighet, kontakt med andra människor har blivit det som gör mig besviken och begränsad.

Den här veckan har jag kännt mig ledsen och värdelös på att göra rätt.

När jag väl satt på mitt veckoliga besök hos min snälla logoped, så bara brast det och tårarna rullade ned för kinderna och rösten blev darrig och pipig.

Det känns som om jag blir slagen på fingrarna när jag ska prata.

Av mig själv för jag tycker jag pratar på fel sätt.

Sa jag.

Jag blir otroligt självmedveten eftersom jag tycker mina kollegor och vänner har mig under luppen. Eller kanske stetoskopet. Även om de kanske inte alls har det egentligen.

Min logoped tacklade det hela bra. Hon sa lugnt och sansat att hon förstod min frustration och att vi kanske skulle ses lite oftare eller lite längre pass så jag hinner nöta in övningarna och rätta  tänket.

Sen plockade hon fram det finska bubbelröret.

Det är ett 26cm långt glasrör, ca 1cm diameter. Specialblåst på glasbruk i Småland som med hjälp av en bunke vatten och att jag Hooo-ar ned blåsande i vattnet med glasröret i munnen och andra änden 1-2cm ner i vattnet får stämbanden att slappna av och svänga rätt.

Allt medan kinderna ska fladdra lite och munnen truta.

Det låter som rena knaseriet, men jag blev ordinerad att bubbla med en viss sorts ljud under en minut en gång i timman under en vecka.

Tanken är att det ska vibrera stämbanden och få dem att svänga löst och ledigt och därmed lossa spänningar. 

Finland ligger långt före andra länder när det gäller forskning om stämband och röstträning.

De har till och med tagit fram en liten vattenpipa i fickformat som ska hjälpa vid astma och trötta stämband.

NHS-Vattenpipa Inhalator
Ett effektivt och säkert sätt att fukta strupen, svalget och stämbanden
För astmatiker efter medicinering
För lindrande av hosta
För lindrande av irritation i svalget och strupen
Vårdar en professionell talares stämband
Rehab-Shop
Viskastrandsvägen 3519 97 Öxnevalla Internet: rehab-shop Telefon: 0320 – 83 911

En sådan ska jag köpa.

Jag har gjort övningarna i två dagar nu och jag måste säga att det känns bra varje gång jag gjort det.

Som en stämbandsavslappningsövning.

Finskt hokuspokus eller snilledrag, funkar gör det iallafall.

Jag har hittat ett rum på jobbet dit jag går en gång i timmen. Mina kollegor tycker jag är knasig och har börjat skämta om att jag har en haschbong därinne. Men  de är nog lite nyfikna också.

Min sambo ville att jag skulle fortsätta när jag gjort övningarna en minut, för han tyckte det var småtrevligt sådär vid frukostbordet. [Ja, han är den bäste.]

 

 

Tillbaka på jobbet

Jag är tilllbaka på jobbet sen i måndags. 

Tanken är att jag bara ska jobba halvtid men det är svårt att slita sig från jobbet när jag väl är här.

Jag blir lätt trött och hes och nojjar då förstås att jag ska förstöra något.

Får inte prata i telefon förrän på måndag så sms:en skickas som blixtar fram och tillbaka och det fungererar ganska bra.

Mina kollegor trodde min röst skulle vara annorlunda eller att jag fortfarande skulle vara tyst.

Många vill prata med mig och jag känner mig extremt pratsjuk också så det där med halvtid-sjukskrivning den här veckan är bra. 

Jag känner mig tyvärr inte så duktig på att prata rätt och begränsat så det känns skönt att gå hem vid 13tiden och bara knipa näbb.

 

 

Ånga is the shizznizz

En sådan här mojäng

är tydligen det bästa för stämbanden. Morgon, middag och kväll och närhelst det finns tid och lust.

Kokande vatten hälls i behållaren och sen ska man andas in ångan i lugn och ro.

Jag har beställt två stycken på nätet.

Återkommer med rapport.

Hitta min nya röst

Det svåraste är att hitta min nya röst.

Jag har fått ett bredare register med möjlighet till ljusare toner,

men det gör också att jag blir helt ambivalent om vilken som är min röst.

Jag kan inte fortsätta mullra och knarra som förr.

Då, var det enda sättet, för att prata eftersom stämbanden inte klarade något annat.

Men går jag tillbaka till det så förstörs stämbanden på lång sikt.

Mitt mantra nu är

• magstöd och energi från magen när jag talar.
• slappna av mellan meningarna i mage och stämband. Korta meningar.
• inget knarr eller mullrande röst.
• Inte prata för högt
• Inte prata i telefon
• Konversationer får inte pågå längre än 2 timmar. Sen måste jag vila mig.

Jag börjar bli lätt uttråkad av att vara hemma. Det är mycket jag skulle kunna fixa med hemmet men tiden rinner iväg. Har tröttnat helt på att titta på DVD. Promenader med hunden var härligt när solen sken. Men nu i snöblandat regn är det inte lika frestande.

Innan måndag ska jag dock

• Måla om nattygsborden
• baka kanelbullar
• frosta av frys&kylskåp
• rensa ur garderoben
• rensa i hallskåpet
• göra blandskiva till kusins bröllop
• läsa klart Lunar Park

Det får räcka. Allt annat som blir gjort är grädde på moset.

Bästa optikern – Optiker Törnblom Synsam

Jag måste passa på och varmt rekommendera Optiker Törnblom / Synsam

vid St Eriksplan i Stockholm.

De är alltid trevliga, extremt hjälpsamma och har smak vad gäller glasögon och solglasögon.

Jag var där idag med min syster som skulle hämta ut ett par beställda glasögon och mannen bakom disken (Mats?) skojade och var jättetrevlig och hjälpsam. Min syster ville ändra passformen på glasögonen och han fxade och fixade tålmodigt tills hon var nöjd. Jag passade på att fråga om jag kunde få köpa ett stort fodral till mina Fendi-solglasögon. Jag har för länge sedan slarvat bort det som ingick i priset när jag köpte glasögonen på just Optiker Törnblom.

De stora fodral de hade framme såg lite plastiga ut så jag frågade om han hade några andra.

Han frågade mig vad för märke det var på solglasögonen och sen försvann han.

Efter en stund kom han ut med ett snyggt svart läderaktigt fodral som det stod Fendi på.

Åh vad fint, men det kostar väl skjortan?

Frågade jag.

Du får det. sa han då och log lite finurligt.

Om du lovar att ta hand om dina solglasögon nu och nästa gång du köper dina solglasögon så kom till oss igen!

Jag tackade så jättemycket och gick leende ut ur butiken.

Nu vet ni var ni ska gå.

Svårare att prata lite än att tiga still

Åh! det är så svårt att prata lite.

Det var nästan lättare att vara helt tyst.

Umgicks med mamma igår hela dagen och det var så skönt att få prata igen.

Så fort vi gick förbi en byggarbetsplats eller bullrig trafikkorsning så sa mamma

Nu får du vara tyst, så pratar jag.

Vi blev nästan fulla i skratt till slut.

Idag har jag tagit det ganska lugnt. Gått lite på stan och uträttat ärenden.

Jag känner mig lite hes idag även om rösten inte låter så.

Jag är dessutom hundvakt och det är en prövning ska ni veta.

Med hundar blir det lätt att talet blir högt eller tillgjort.

Bra övning med andra ord.

Det ser bra ut…

…därnere kan jag berätta.

Träffade läkaren idag och hon berömde min stämband och sa att de var

Vita, fina och att de svängde.

Jag fick dessutom börja prata och det kändes bra det med.

Det lät normalt, men jag pratar i och för sig lite lägre och försiktigare än jag brukar.

Så vad som gäller nu är att prata lite varje dag för att hålla igång. Att vara helt tyst är inte bra det heller. Jag får prata i tysta lugna miljöer där jag inte behöver höja rösten. Jag får dock inte anstränga mig fysiskt på två veckor och jag måste ta det lugnt och vara tyst om jag känner mig ansträngd.

Det känns fantastiskt att allt gått så bra.

En otrolig befrielse att få börja prata lite igen.

Kommer på mig själv att tänka tyst för mig själv först vad jag ska säga och kontrollera hur jag säger det vad gäller volym och sätt. Innan jag säger det alltså.

Det kan nog bli lite trixigt det här med men jag har två veckor på mig att öva innan jag ska tillbaka till jobbet.

Jag får fortfarande inte prata i telefon. Det får vänta till 21a april.

Röstvila dag 4

Trots sommartid igår var både jag och sambo helt slut och la oss jättetidigt.

Sov nästan 10timmar i natt.

Mår ganska bra idag men har en irriterande rethosta när jag ligger i sängen så jag är lite orolig att jag ska hosta sönder de nyopererade stämbanden.

Imorgon får jag träffa läkaren igen så då får vi se hur operationen gått och hur det ser ut därnere.

Bröt förövrigt tystnaden IGEN igår. Samma sak som förra gången, sambo kom hem och sa

Hej älskling!

Varpå jag svarade

Hallooo

Attans! Vi får komma på något sätt att hindra det. Kanske får sambo säga

Hej-älskling-nu-är-jag-hemma-men-du-får-inte-svara-mig!

Väldigt snabbt innan jag hinner svara?

Paranoid, table for one.

Jaha. Då har jag gått och blivit paranoid också.

Igår ringde det på dörren. Eftersom jag inte kan/får prata kikade jag i tittögat för att se vem det är. Jag ser ingen och ska precis öppna när jag ser en man hukande smyga över till andra sidan dörren och ringa på igen och sen vänta hukande så jag knappt kan se honom.

Min första tanke är inte att det är någon jag känner som skojar med mig.

Nix, utan istället blir jag livrädd och tror att det är ett psycho som vill

• bryta sig in i lägenheten
• slå ner mig eller annat hemskt

Det här helt sant. Precis så tänker jag. Så jag går in och gömmer mig i sovrummet. Jag hör hur ”främlingen” fipplar med med brevlådan och jag blir ännu räddare.

Sms:ar sambo som är på väg till fotbollsmatch. Han skriver tillbaka att han inte tycker jag ska öppna och att jag ska sätta på stereon så skurken hör att någon är hemma och inte tror att han kan bryta sig in till en tom lägenhet.

Till saken hör att vi saknar säkerhetsdörr och det är något vi pratat om att skaffa.

Så jag är jätterädd och ledsen och känner mig superutsatt.

Min sambo är rådig och kommer på den geniala idén att ringa en vän som bor nära oss för att be dem gå förbi mig.

Då visar det sig att det är just dessa vänner som skojat med mig när de varit gulliga och lämnat kryapådig-blommor utanför dörren.

Så ”skurkfrämlingen” var räddaren i nöden och jag var en nojjig tramsebyxa.

Insåg att jag varit sådan tuffing i allt med operationen och narkosen och pratförbudet att jag hade massa uppdämnt ledset som nu fick kanal ut.

Till mitt försvar så har vi haft en del skumma personer som hängt i trapphuset utan att faktiskt bo här. Och tänk på hur utsatt man är om man inte kan prata eller ropa.

Tema-trixande

Ber om ursäkt för allt tematrixande men jag söker den perfekta layouten till bloggen och de som finns är bara nästan ok. Vill ha en som visar månader med antal inlägg inom parentes och sen en lista med de 10senaste inläggen i en spalt på sidan.

Men någon sådan verkar inte finnas. Den här var hjälpligt ok och jag håller nog fast vid den ett tag iallafall.

Mamma är bäst

Höll på att glömma berätta det gulligaste;

Igår vid 16tiden fick jag ett sms från min mamma:

Öppna dörren när det ringer på om ungefär 5min.

Fem minuter senare stod hon glad och rosig i min hall och hade med sig en fantastisk tulpanbukett med blåbärsris.

Den vackra Gerberabuketten bredvid är från en kollega i england. Otroligt oväntat och omtänksamt.

Tystnaden bruten…

Sambo kom just hem och ropade

Hej Älskling!

När han fick syn på mig i soffan.

Utan att tänka svarade jag glatt (och hest)

Heeej!

Ojdå.

Jag vet att det inte gör något om ett ord slipper ut eller så,

men lite skämmigt känns det ändå.

Tyst gråt-skrattanfall

Ja nu har jag ju en hel del tid över.

I eftermiddag har jag äntligen haft tid att läsa igenom min väninnas bröllopsblogg som numera är en helt vanlig men väldigt underhållande blogg och hittade då det här fantastiska filmen.

Pingu med modern svensk översättning:

http://www.youtube.com/watch?v=AGPhXrc78Jg

Jag skratta så tårarna sprutade och försökte förtvivlat att inte skratta med ljud. Väldigt jobbigt. Men väldigt roligt. Tack Ullemon.

Röstvila dag 2

Drömde hela natten att jag var i olika situationer och pratade och sen kom jag på att inte fick prata. Kände mig riktigt risig igår ikväll. Ena halsmandeln kändes helt svullen och jag kände mig febrig. Tog två 500mg Alvedon men de hjälpte inte.

Tittade på 8st Heroes avsnitt. Serien är spännande men lite seg emellanåt. Skulle nog inte tyckt den var lika spännande om jag inte kunnat sträcktitta på den.

Gick och la mig istället för att ligga och tycka synd om mig själv.

Mår ganska bra idag. Ska försöka komma ut i vårsolen och få lite frisk luft.

Det jobbigaste just nu är inte att jag måste vara tyst men att jag inte får hosta eller harkla mig. Eller jag får väl, men jag ska helst undvika det. Fascinerande hur ofta jag harklar/hostar i vanliga fall. Kanske lite tics-artat. Provsmakade en kryddig korv som min sambo stekte. Höll på att storkna av hostattacken som ville ut.

puh.

En annan störig grej med min situation är att jag skriver snabbare på tangentbord än för hand. Hur kan det blivit så? Har jag tappat känslan för det handskrivna? Jag som antecknade som en galning när jag pluggade.

Dessutom är det jobbigt att påkalla uppmärksamhet när man inte får prata, jag kan ju inte ropa. Måste resa mig upp och peta på min sambo när jag vill säga något. Kanske en visselpipa eller partytuta kan vara något?

Röstvila dag 1

Första dagen med röstvila.

Sov inte så bra i natt. Först hade jag svårt att somna, sen vaknade av att jag hostade kraftigt och då blev jag rädd att jag förstörde något. Gick upp och tog en slurk av den magiska hostmedicinen Coccillana-Etyfin. Sen kunde jag somna. Sov som en sten och var knappt medveten när min sambo gick till jobbet.

Vaknade vid 11 och nu känns det som att den värsta klistrigheten i halsen gått över.

Känner mig lite groggig, hostmedicinen innehåller något slags morfin så det brukar bli så här.

Det gör fortfarande ont, på ett ömt sätt när jag sväljer men det känns inte som när jag är sjuk. Jag har ingen vidare aptit, drack te, proviva och pressad apelsin men är inte så sugen på mat. Gjorde misstaget att göra en smoothie med honung. Höll på att kvävas av hostningen som ville ut. Jag glömde helt att jag brukar hosta mig halvt fördärvad av honung. Det är något med sockret.

Jag har fått en massa snälla omtänksamma mail och sms från nära och kära. Även min läkare kollade hur jag mådde. Hon smsade att jag inte skulle oroa mig så mycket över hostan. Hon skrev att rökare brukade hosta som galningar när de kom ur narkosen. Jag skrev tillbaka att jag iallafall skulle försöka låta bli, så jag inte förstör hennes fina arbete.

Nu ska jag vila, fortsätta kolla på Heroes på DVD och äta spaghetti.

Det känns ganska bra. Så otroligt skönt att operationen är över och att jag nu bara kan koncentrera mig på att rehabilitera mig.

Efter operationen del 2

Uppe på avdelningen blev jag plötsligt trött. Orkade inte be om nyckeln till mitt skåp eller fråga när jag skulle få mat. Låg bara och stirrade ut genom fönstret i en halvtimme. Upptäckte att jag bitit mig hårt på insidan av underläppen under narkosen.

Sen blev jag otålig. Tryckte på röda knappen och en sköterska kom ilande.

Jag fick min skåpnyckel och kom åt mobilen så jag kunde sms:a mamma, syster och sambo att allt gått bra.

Fick dessutom ett glas vatten och ett glas röd saft. Ni vet sådan där blandsaft som man fick på barnkalas som smakar…rött. Min hals var som sandpapper, vätskan var som vattendroppar på en kruttorr svamp. Det kändes som klister och strävt i halsen.

Hann inte få iväg sms:et till sambo förrän han och hans mamma och min läkare kommer in i mitt rum glada och lättade.

Blev alldeles rörd när jag ser dom och ser hur lättade de är.

Min läkare berättade att hon bara opererat ena stämbandet. Att knottran på det andra stämbandet var för liten för att operera bort utan att skada stämbandet. Hon sa att den troligtvis gått ner av min röstträning.

Jag fick använda min röst en kort stund genom att beskriva hur jag mår. Min läkare förklarade att det är för att en del blir oroliga över om de förlorat sin röst så får de prata lite efter operation så slipper de oroa sig. Jag tvekade lite men sa sen med låg försiktig röst:

Jag mår ganska bra. Lite rivig i halsen, men OK.

Och det lät ok. Mjuk och vanligt.

Sen övergick vi till att Läkaren pratade och jag skrev.

Läkaren förklarade att klistrigheten i halsen beror på läkemedlen som hämmar saliveringen. Trots dem fick hon använda sug för att inte saliven skulle vara ivägen.

Det kändes skönt att få en förklaring till den obehagliga känslan.

Jag fick in mat, chaminjonsoppa med limpskivor och äppelsoppa till efterrätt.

Limpmackan var nästan omöjlig att svälja. Klistrade sig mot halsväggen och jag fick ta en stor klunk vatten med varje tugga så allt blev blött.

Något som jag avskyr i vanliga fall. Äta och dricka, en sak i taget,

är annars något jag föredrar. Inget som blandas i munnen.

Läkaren förklarade att hon vill att jag kommer på återbesök på tisdag och att jag nu bara ska vila och inte göra några tunga lyft eller stressa utan bara ta det lugnt.

Hon råder mig dessutom att inte dricka för varmt samma kväll och att jag helst inte ska hosta om jag kan undvika det.

Och naturligtvis inte prata.

Sköterskan bad mig vänta och se att jag inte mår illa eftersom jag fastat hela dagen. Sen får jag åka hem. Det kändes härligt att ta på mig de egna kläderna igen.

Min sambo och jag gick ut och tog en taxi. Jag som alltid går snabbt med stora kliv hamnade på efterkälken hela tiden. Jag hade ingen styrka i kroppen alls.

Väl hemma beställde vi pizza och tittade på Heroes på dvd.

Det var fortfarande jättemeckigt att svälja och jag kände mig torr i halsen hur mycket jag än drack.

Efter operationen

När jag låg på uppvaket tänkte jag på två saker.

1. Måste vakna och hålla mig vaken.

2. Får inte prata.

Som min logoped hade förvarnat så kom uppvakspersonalen direkt och började fråga mig en massa saker.

Jag pekade på halsen och munnen och skakade på huvudet.

Då hämtade de en skylt som det stod Röstvila på.

Skylten hade dessutom en bild av en skrikande bäbis.

En sköterska frågade om jag hade ont.

Jag tecknade med tumme och pekfinger att jag hade lite ont. Hon frågade om jag ville ha smärtstillande men jag skakade på huvudet.

Jag kände att nu får det räcka med läkemedel.

En ny sköterska kom fram med ett ultraljud och skulle kolla min urinblåsa. Kall gel spritsades på magen och en svart patronliknande grej trycktes mot min blåsa.

Oj!

utbrast sköterskan.

Är du kissnödig? Du har 60cl i blåsan!

Jag nickade och jag blev iväg rullad till toaletten.

Jag kunde utan problem gå ur sängen och in på toaletten.

Kände mig aningen snurrig, men väldigt nöjd att en så enkel kroppsfunktion som att kissa fungerade som den skulle.

Sen rullades jag tillbaka till mitt bås i uppvaket och sköterskan kollade med ultraljudet igen och konstaterade att jag kissat ut allt.

whoo-hoo! man ska vara glad för det lilla!

Mitt emot mig låg en kraftig man och snarkade högljutt. Han hade en stor påse med ljusrosa vätska (urin ? ) hängandes från sängen. En sköterska i Gretchenflätor satte sig på huk och tömde den i en dunk. Tänkte på Catch 22.

Bredvid den kraftige mannen låg kvinnan jag delade rum med innan operationen. Hon skulle operera näsan hade jag hört. Hon var tydligen kroniskt täppt. Hennes barska läkare hade sagt innan (så jag hörde) att det var inte alls säkert att det här ingreppet skulle hjälpa. Jag såg att kvinnans hjärtslag var uppe på över 100.

Mina var någonstanns runt 60.

Eftersom jag kunde kissa och uppenbarligen inte hade jätteont, så fick jag komma upp på min avdelning igen.

Operationen

Jag rullades in i ett litet operationsrum.

På vägen in fick jag hälsa på min narkossköterska.

En väninna hade sagt till mig att om man ber narkossköterskan prata lugnande och peppande med en under narkosen så blir hela upplevelsen bättre.

Jag tänkte; frågan är fri,

så jag frågade min manliga narkossköterska,

om han fick prata med mig under narkosen, kanske lite peppande och så?

Han sa

Näe, det gick inte för sig.

Jag blev väl inte sådär jätteförvånad över hans svar.

Inne i operationssalen var det trångt.

Jag fick hasa över på en smal brits med en mjuk uppvärmd dyna.

EKG-lappar klistrades på bröstkorgen, en klämma på tummen för att hålla koll på syrebalansen och blodtryck.

Jag såg mina hjärtslag och blodtryck på en monitor och tänkte att nu gäller det att hålla sig lugn.

Jag är ju inte sjuk.

Sen fick jag hälsa på de andra operationssköterskorna. Narkosläkaren kom in och hälsade han med.

Narkossköterskan satte en syrgasmask på ansiktet och sa att den var som en dammsugare och att jag bara skulle andas lugnt.

Den var lite otäck, svår att andas i från början,

men sedan mixtrade sköterskan med något så gick det lättare.

Du kommer känna dig snurrig först,

sen sprutar vi in sömnmedlet så får du sova.

Sa narkossköterskan.

Känner du dig snurrig nu?

Frågade han sedan.

Men det gjorde jag inte.

Sköterskan och mixtrade lite till och då kände jag mig långsamt som om jag satt i en berg o dalbana ungefär.

Nu!

sa jag högt in i masken.

Ok, då får du sova gott nu.

sa sköterskan och om jag inte minns fel så tror jag att han klappade mig på huvudet.

Jag tog några djupa andetag till och…

Det nästa jag minns är att jag rullas fram i en korridor.

Någon säger

nu är det klart nu ska du vakna.

Jag svarar hummande och kommer på i nästa sekund att jag inte får prata.

Klockan på väggen i uppvaket visar 20minuter senare än när jag rullades in i operationssalen. 20minuter!!!

Operationen har alltså gått på mindre än 15 minuter.

Före operationen

Så var det klart!Kom hem för en timme sedan ungefär från sjukhuset.Min sambo och jag åkte dit vid klockan 10 imorse.Jag hade drömt mardrömmar hela natten, om att jag åt en massa mat,trots att jag var tvungen att fasta inför operationen.Jag fick inte dricka vatten efter klockan 6 så jag satte klockan på ringning vid 5:30 för att kunna dricka ett stort glas. Somna om som en sten och vaknade vi ganska gott mod kl.8.När jag anmält mig i receptionen fick jag ett rum och drop med en gång.Första försöket misslyckades att sätta droppnålen.Min ven sprack sa sköterskan. huuu!Andra försöket gick bättre. Trots att jag inte ätit på nästan 12 timmar så var jag inte superhungrig och inte särskilt törstig.Vid 12:30 fick jag svälja 4 stora alvedon. Inte det lättaste med torr strupe och bara en liten skvätt vatten. Det här Alvedontabletterna var dessutom kantiga och sträva.Mycket märkligt att de inte görs med glatt ytskickt och mer strömlinjeformade.Min sambos mamma kom förbi också. Hon jobbar på sjukhuset och underhöll mig en stund. Sen kom läkaren, hon förklarade vad som skulle hända och var pigg och glad som vanligt.Jag kände mig helt lugn.Det var väl först när jag rullades iväg sittandes i sängen (ville inte ligga ner, det skulle kännas så dramatiskt) som jag blev lite orolig.Riskerna med narkosen började snurre i mitt huvud. 4-5 personer på miljonen dör av narkos. Men jag lyckades hejda mig, tänkte att det inte var så konstruktivt att börja nojja i det här läget.

På torsdag smäller det!

Idag är det dan före dan före operationsdagen!

Eftre en skön avkopplande påskhelg lyckades jag få urinvägsinfektion på annandagen.

Urinvägsinfektion är det jävligaste man kan få, fick det i höstas och ville bara dö. Den här gången lyssnade jag på symptomen i tid så det hann inte blossa upp lika ilsket.

Jag har fått antibiotika mot det hela och känner mig hyfsat bättre redan. Lite svag kanske.

Men det är inget som ska hindra stämbandsoperationen på torsdag så det känns bra.

Tidigare idag pratade jag länge med min läkare som ska operera mig.

Hon berättade att de på narkosen börjat med nya läkemedel som gör att uppvaknandet och tillståndet efter inte blir lika jobbigt som förr.

Jag måste erkänna att jag tycker det ska bli lite spännande också. Operationen alltså.

Jag har nämligen aldrig varit sövd, aldrig opererats förut.

Eftersom det här ingreppet är ett enkelt, så är det väl ett bra första gången projekt i sammanhanget.

Konvalescensen däremot blir nog tuff eftersom jag inte får prata på så länge. Jag pratar ju till och med högt för mig själv när jag är ensam.

När jag berättat för vänner att jag måste vara tyst en vecka efter operationen säger alla

Oj vad skönt för dig sambo!

Jag stör mig lite på det. Jag vet att jag pratar mycket, men så jävla störigt kan det inte vara. Jag lyssnar mycket också.

Jag tror det kommer bli ganska tråkigt för honom när jag sitter och kniper näbb.

Föreberedelser inför torsdag:

• Köpa skrivbok som får bli min röst under konvalescensen. Kanske också en liten white board för snabba meddelanden.

• Lämna över arbetet på jobbet så det mesta kan flyta på när jag är borta.

• Handla mat, hyra filmer och fixa så jag har vad jag behöver efter operation.

• Förvarna nära och kära om att från 27mars-21april så kommer jag inte kunna prata på telefon och begränsat i övrigt.

• Ta det lugnt I guess…ladda inför det hela. Undvika förkylningar.

Bacillskräck

Jag är fullständigt livrädd för att bli sjuk lagom till operationen.

Blir jag det kommer jag med största sannolikhet inte kunna opereras och med tanke på den långa konvalescensen och alla april och majplaner jag har, måste jag nog flytta operationen till efter sommaren.

Har nu haft som en ond klump i halsen sen i lördags. Känner mig inte sjuk men den sitter där ändå.

Och det gör ondare när jag pratar. arrgh!

Jag har alldeles för mycket att göra på jobbet för att vara hemma sjuk nu innan operationen.

För att skydda mig mot baciller har jag börjat undvika bussar och tunnelbana.

Jag har med mig antibakteriella våtservetter och försöker att inte peta mig i näsan eller ögonen. Väldigt tröttande kan jag berätta.

Värst är det att jag inte bör träffa mina syskonbarn nu innan. De är dom sötaste små pojkarna, en på 2 år och en 8månader men de är sjuka ganska ofta precis som normala småbarn.

Ska nog boka tid och kolla halsen hos företagsläkaren så jag inte behöver penicillin.

(Bilden kommer från http://www.biosulf.org/1/index.htm)

Nojjig

Kunde inte somna igår.

Låg och nojjade över operationen.

Tänkte ut alla hemska värsta tänkbara scenarion som kan inträffa.

När jag tröttnade på det gick över till att oroa mig över rehabperioden efter operationen.

Om att jag kanske kommer bli helt knasig av att vara tyst. Bli deprimerad av isoleringen och att jag inte kan delta verbalt i samtal.
Eller att jag ska prata för mycket för tidigt och på fel sätt så jag förstör mina nya stämband. Och så är allt förgäves.

Jag är därför rätt så trött idag. Känner mig kanske lite mer optimistik än under nattens vargtimmar.

Men ingen idé att bli för munter, i eftermiddag ska jag på begravning.

Min styvfarfar gick ur tiden för några veckor sedan. Han var gammal, han var sjuk, det var dags.

Men ändå känns det tungt.

Nu är det bokat!

Operationen är bokad och bekräftad!

Den 27e kl.10 ska jag infinna mig på sjukhuset.

Operationen kommer troligtvis bli strax efter 12.

Det känns både skönt och lite oroande att det nu är på riktigt.

Jag diskuterade med min logoped vad jag förväntar mig efter operationen. Jag tror idag att tystnadperioden kommer vara relativt enkel. Det känns till och med som om det ska bli skönt att vara tyst. Det är ju jobbigt att prata med hes röst. Men jag kommer nog klättra på väggarna.

Ska hyra Heroes säsong 1 & 2 från videobutiken och så har jag beställt Scrubs säsong 5 från cdon.

Skriva dagbok.

Blogga.

Sova, promenera och läsa mycket.

Fixa i garderoben.

Måla om nattygsborden.

Fast jag har fått stränga order att ta den mycket lugnt första veckan. Ingen stress, inga tunga lyft, inga raska promenader och inget stekande i solen.

Det sistnämnda torkar nämligen ut stämbanden. Hmm ska försöka låta bli. Vi som just fått balkong hemma till lägenheten.

En kanske operationstid

Jag kanske kanske kanske kommer att få opereras den 27:e mars.

Eller 28:e mars.

Men det är inte bara den själva opererande doktorn som ska ha tid.

Narkospersonal är ju bra att ha också.

Och sådan är det tydligen brist på.

Håller nu tummar och tår att jag får något av ovanstående datum.

Min sambo är jättenojjig inför operation. Kanske mest för att jag kommer vara nedsövd. Men han har lovat att vara med mig å mycket han får för sjukhuspersonalen.

Jag är inte så nervös just nu, det går lite i perioder.

Är jag nervös är det mest för narkosen. Att det ska bli knas med den.

Tänk om jag bli sövd men ändå är liksom halvvaken? Och hör allt omkring mig men kan inte kommunicera?

eller tänk om jag sövs men det blir knas i syreblandningen så jag får hjärnskador efteråt?

Lite rädd är jag också för att det ska göra väldigt ont efter när bedövningen släpper.

H som i början på hals?

Ord som börjar på H. Det är bra grejer det att öva på.

Håhå jajaa

Hela havet

Hej och hå

Hals över huvud

Det är något speciellt med bokstaven H. Den får stämbanden att svänga alldeles särskilt bra.

Jag har ett helt A4 att öva på. Men jag är inte så ambitiös som jag borde.

Däremot så tycker min logoped att jag låter bättre så det är alltid något.

Hurra Hurraa Hurra!

Om jag kunde sjunga

Skulle jag önska att det var som någon av dessa fantastiska sångerskor:

Melissa Auf Der Maur

Nikka Costa

Fiona Apple

Det bor en örebroare i min hals

I ett överentusiastisk ögonblick bad jag min sambo att hjälpa mig med min röst. Så snart han hör mig använda den fel så ska han säga till.

Jag tycke det var en strålande idé, tills häromdagen.

Älskling, ibland när vi är hemma är det som att du stönar när du pratar

Jag började fnittra och sa att det är väl kanske inte så konstigt med tanke på vilken snygging han är.

Nej,

fortsatte han sakligt och duckade mitt försök att slingra mig.

men när du pratar ansträngt så blir det lite gnälligt, som en Örebrodialekt ungefär. Det är som om du tappar magstödet ibland.

Nähä,

sa jag en aningen surt,

det gör jag inte alls det!

Min sambo log sen sitt snällaste leende och sa:

Men du bad ju mig säga till,när du inte använder rösten rätt, då får du inte bli arg när jag gör det.

Aaaargh. Det kommer bli en lång vår.

Äntligen frisk

Jag är i princip frisk nu. När jag tänker efter undrar jag om inte det där viruset legat och lurat i halsen ganska länge för min röst är bättre än någonsin. Innan jag blev sjuk tyckte jag att jag var hesare än på mycket länge.

Jag fick till och med beröm av logopeden. Kanske var jag tvungen att bli ordentligt sjuk för att min kropp skulle bli av med eländet. Eller så har jag bara vilat rösten helt enkelt.

Ju bättre röst ja har desto bättre är det, när jag ska opereras alltså.

Vet fortfarande inte när. Mäkta irriterande.

Försmak på tystnaden

Jag är hemma och sjuk idag för andra dagen i rad.

Känns som halsfluss men det är nog bara ett elak virus.

Försöker prata minimalt, vilket inte borde vara några problem eftersom jag är ensam hemma.

Det är bland annat på grund av att jag ansträngt rösten när jag varit sjuk som är anledningen till att jag har knottror på stämbanden och behöver opereras.

Kommer dock på mig själv med att gnola till musik, svära högt när t.ex. strömmen gick nyss eller när renoverande grannen väsnas mer än lovligt.

Eller att jag läser mina mail högt medan jag skriver dom.

All denna självinsikt börjar bli påfrestande.

Lilla syster yster

Dagens fråga:

Vilken plats i syskonskaran har patienter med knutar på stämbanden?

Det är tydligen en överrepresentation på lillsystrar och lillbröder.

Ett och annat mellanbarn, men annars är oftast patienterna yngsta barnet, oavsett ålder.

Småsyskon måste tidigare hävda sig genom hög volym på pratet och skriket men kanske ofta får upprepa sig och prata mycket för att få uppmärksamheten.

Behöver jag ens säga att jag är lillasyster?

Jobbiga dialekter

Jag är i Göteborg nu. På tågen ner så var det en tågvärdinna med väldig bred göteborska.

Jag undrar vilka dialekter som anstränger rösten mest.

• Skånskan med sina diftonger och skorrande r måste ju ta första platsen av dialekter som anstränger mest. Skåningar pratar dessutom ofta ganska högt.

Hela min släkt kommer från Skåne och Blekinge. Bra gener med andra ord.

• Stockholmskan tar en säker andra plats, Stockholmaren pratar högt och mycket och snabbt.
• Närkedialekt och hela gnällbältet måste komma på tredjeplats. Kan inte vara bra för stämbandet det där gnällandet.

• Norrlänningar, den tysta varianten måste vara det bästa för rösten. Mycket vila och mest stämbandspassiva ljud som ljudet när luft sugs in snabbt istället för att säga ”Ja”.

[tsuuhp]

Självinsikt

Saker jag insett om mitt sätt att prata och min röst sen hela den här processen med min röst började:

• Jag pratar fort.
• Jag pratar långa meningar utan uppehåll så luften är helt slut och rösten väsig.
• Jag pratar högt.
• Min röst är verkligen lättsliten. Blir hes jättefort.
• Jag har superknarrig röst när jag vaknar.

Dessutom är det kanske så att jag andas med munnen när jag sover.Inte så smickrande något av det hela. Allt är inte direkt totala nyheter men har kännts extra uppenbara den senaste veckan.Det kommer ta väldigt lång tid tror jag innan jag pratar på ett sätt som inte sliter på stämbanden.Till sommaren hoppas jag vara på rätt sida om inlärningskurvan.Jag är så otålig och jag blir deppig av att min röst känns ännu sämre än innan jag började med utredningen. Antar att det är medvetandet som gör det jobbigare.Jag tänker på mig röst hela tiden och bara det är ansträngande.

I väntans tider

Jag har fortfarande inte fått veta när jag kommer operaras. Vid narkosbedömningen förra fredagen så bad jag om att få en tid i början av mars, så att min sjukskrivning efteråt kan vara klar senast första halvan av april.

Min arbetsgivare undrar förstås. Första veckan kommer jag vara hemma och tyst. Andra veckan vara hemma och prata lite. Tredje veckan kommer jag nog att ha så svår lappsjuka att jag måste till kontoret. Däremot får jag inte prata i telefon tredje veckan sa min logoped. Tack gode gud för sms, chat och mail. Och good ol’ öga mot öga kommunikation.

Jag har ringt sjukhuset två gånger och pratat in meddelande för att de ska ringa upp mig och meddela operationstid. Inget livstecken från dom än.

Jag vill verkligen ha en någorlunda normal röst i april för då är det bröllop, konserter och annat skoj på gång.

Förstår faktiskt inte varför det ska ta sådan tid att ge besked. Det var tydligen inga operationsköer på den här sortens ingrepp.

Hmpf.

Narkosbedömning del 1

I fredags var jag på narkosbedömning på sjukhuset.

Jag kom dit 9:45 enligt tiden på min kallelse och väntade i väntrummet.

På TV:n skränade något av de där hemska tävlingarna som sänds dagtid på trean.

Idiotiska ordrebusar, som är så enkla så vem som helst snart tror på den tjatande tjejen att;

Det är bara att ringa in du får 10 000 garanterat om du svarar rätt.

Det var flera småbarn i väntrummet med fyra familjemedlemmar var med sig. Och en väldigt skröplig gammal man med fru.

Och så jag. En tonårskille satt där med sin mamma.

De grälade redan från första stund. Om precis allt.

Eller snarare sonen käftade mot mamman vad hon än sa.

Och mamman mesade ur och duckade.

Tonåringar…ryser bara vid tanken på att försöka uppfostra en tonåring med attityd.

Det är ju meningen att de ska bryta sig loss från sina föräldrar och hitta sig själv. Men hur ska det gå till utan att som förälder bli helt manglad av käftig unge?

Narkosbedömning del 2

När det gått 30minuter ruttnade jag på att vänta snällt och gnällde på receptionisten.

Hon förklarade att patienterna togs in efter turordning och att jag var nästa.

Jag rätt så sur när jag, ytterligare 20minuter senare, äntligen blev uppropad.

Spydde lite galla över den stackars narkossköterskan och frågade syrligt om vikten av att jag var där i tid om jag ändå skulle vänta i 45minuter och varför blev alla andra som kommit in efter mig ropas upp före mig?
När jag lugnat mig lite och tack och lov insett att det säkert inte var hennes fel, började vi gå igenom frågorna.

• Var jag allergisk mot något?
• Kunde jag gapa stort?
• Vilka mediciner tar jag?
• Har jag sömnappnéer?
• Har jag sura uppstötningar?
• etc etc etc

Jag fick förklarat för mig att först får jag svälja en alvedon och ett bedövningsplåster på min hand.

Sen får jag dropp där plåstret sitter.

Barn har företräde till kirurgin eftersom det är jobbigare för dem att fasta än för vuxna.

Jag får nämligen inte äta efter kl.12 natten innan operation och det kan dröja så länge som 12 timmar senare innan jag får äta igen.

Sen får jag en lugnande spruta och sen sövande. Minns inte om jag skulle få det i droppet, i spruta eller andas in som gas.

Jag kommer att andas syrgas under hela operationen.

Min kollega var vänlig nog att berätta om sin svägerska som fick fel syreblandning under sin enkla operation och slutade som hjärnskadat paket.

Helt klar i skallen men kan inte prata, skriva eller röra sig.

Uppmuntrande och betryggande.

Tog upp det med narkossköterskan.

Det ska inte vara någon fara.

Svarade hon.

Uppmuntrande och betryggande indeed.

I greppet ska ta exakt 27minuter. Jag tänker klocka dom!

En tub kommer stickas ned i min hals och därefter en kamera och en laserkniv.

Knips! knips! och sen ska knottrorna vara borta.

Sen är det uppvakning som gäller.

Tydligen måste jag ta några andetag med tuben fortfarande kvar i halsen innan de tar upp den. För att de ska se om jag kan andas själv efter narkos.

Kräkreflex.

tänker jag.

(Obs, jag kan mycket väl ha kommit ihåg detaljerna om operationen före och efter fel så ta inte mitt ord för det helt och hållet. Återigen; det här är en strikt subjektiv blogg)

Såhär ser det ut därnere

…och det är alltså det så kallade vocal folds som jag har små knölar på som ska tas bort med laser under narkos.

Röst med sexappeal

Många frågar mig om min röst kommer att ändra sig efter operationen.

Jag har absolut ingen aning. Jag hoppas att den väsiga hesheten försvinner och så. Men jag vill ju inte låta annorlunda.

Hur skumt skulle det inte vara…rösten är ju den största igenkänningsfaktorn.

Tänk om jag kommer låta som Carola efter operationen.

Min sambo sa så här:

Tänk på att jag som tonåring tyckte Demi Moore och Kirstie Alley hade sexiga röster.

Ok, lite heshet kan väl vara kvar men inte så det känns som sandpapper, please.

Och om jag får en Carola-röst då kan jag ju alltid turnera i folkparkerna.

Tiga är inte guld, det är förjävligt

Back in 1996 fick jag stämbandskatarr och blev ordinerad en veckas tystnad.

Jag trodde det skulle vara en baggis.

Såg nästan fram emot det och tänkte mig att jag skulle vara den där lyssnande lugna vännen som lät andra prata och kunde vila i bakgrunden.

Det blev nästan traumatiskt. Jag gick omkring med ett skrivblock på vilket jag hade skrivit.

Hej!

Jag heter Lisa, jag har stämbandskatarr och får inte prata på en vecka.

Den visade jag glatt upp för pizzabagaren, kompisar och kursare. Jag tänkte att jag skulle fortsätta som vanligt i mitt liv med den lilla skillnaden att jag skulle vara tyst.

Väldigt snart märkte jag att alla, inklusive mina närmaste vänner och min syster började behandla mig som om jag var korkad och döv också.

Jag hittade den där skrivboken för inte så länge sedan. Inte sällan exploderade den i hårt skrivna svärord förklarandes att

…jag HÖR fattar ni väl. Jag är inte DÖV bara för att jag inte får prata för HELVETE …

En eftermiddag satt jag och min syster och en kompis vid köksbordet. De andra babblade och jag lyssnade intresserat.

Då vänder sig min kompis till min syster och säger:

Tror du Lisa vill ha te?

Fast jag satt två decimeter i från henne.

Jag höll på att smälla av och krafsade ner ännu mer upprörda ord i min lilla bok och de andra bara garvade.

Efter några dagar blev jag nästan deprimerad. Att inte få vara del av konversationen gjorde att jag kände mig utanför och frustrerad.

Orkade inte umgås på slutet, utan isolerade mig mer och mer.

Den här gången tänker jag låsa in mig helt. Bara min sambo får det stora nöjet att hänga med mig och min tystnad.

Jag tänker hyra massvis med DVDfilmer och vila och gå på ensamma promenader med min ipod.

Bättre fly än illa må, tänker jag.

Kända människor som opererat stämbanden

Bonnie Tyler

Opererade stämbanden, men kunde låta bli att prata och sjunga under läkprocessen så hennes röst blev än hesare. Till hennes försvar måste jag ändå påpeka att hon var ordinerad att vara tyst i sex månader. Omänskligt!

Boris Becker

Inte bara tennisproffs. Han är också bekant för sina ”harklingar” i samband med serven, ett beteende som ofta retade motståndaren. skriver Wikipedia.

Julie Andrews

Hade fyra oktavers sångspann men miste sin fulla sångröst efter operation 1997.  Kom tillbaka med sjungandet i filmen En prinsessas dagbok 2.

Från början

Så här var det:

Jag har alltid varit en pratkvarn. Under hela skoltiden fick jag alltid höra på kvartsamtalen att allt var bra men Lisa pratade lite för mycket.

När jag var yngre pratade jag dessutom i sömnen.

Med åren har jag lärt mig att lyssna mer och försöka knipa käft emellanåt. Det går sådär.

Ovanpå babbligheten har jag haft många halsinfektioner. När jag var liten var det halsfluss, öroninflamation, lunginflamation om vart annat. Ont i halsen nästan en gång i månaden.

I tonåren kom det tillbaka med full styrka och fem penicillin kurer på ett år.

Att prata mycket på förkylda stämband är inte bra.

Lägg sedan till en överkänslighet för rök, torr luft och damm.

Fem år som student med många konserter, utekvällar, rökiga lokaler, babbel och skrålande så får ni receptet på knottror på stämbanden.

Redan 1996 fick jag diagnosen stämbandskatarr eftersom jag hade som en ond kall knöl i halsen. Som känslan av gråten i halsen som inte gick över.

Jag blev ordinerad tystnad i en vecka. Med skrivblock i högsta hugg trodde jag det skulle vara en baggis. Det var det inte.

Det onda gick nästan över, jag började gå några gånger hos logoped och sen blev det inte mer med det.

2005 fick jag veta att jag har förkylningsastma.

Det innebär att jag är allergisk mot att vara förkyld. Att när jag är förkyld mår jag mycket sämre än människor som är förkylda utan förkylningsastma.

Konkret innebär det att jag har haft retlig gubbhosta som hållt mig vaken och när jag varit fökyld har det tagit minst tre veckor för att bli frisk.

Det förklarade varför jag var sjuk under så långa perioder som barn.

Jag fick också veta efter att jag fick en kamera genom näsan, att jag hade små knottror på stämbanden.

Det förklarade min hesa röst och min bristande sångröst. Jag hade ju ändå sjungit i kör i 8 år under skoltiden men nu brast rösten ut i ett väsande så fort höga toner kom.

Jag fick Pulmicort utskrivet.

Pulmicort hjälpte mot astman la sig som en beläggning på stämbanden vilket ledde till ännu mera heshet.

I somras 2007 så tappade jag nästan rösten helt under en vecka. Då blev jag orolig och tog kontakt med läkaren igen.

Hon tittade i min hals med en kamera och såg att mina stämband såg lika svullna ut som för två år sedan och konstaterade att operation var enda utvägen.

I kombination med regelbundna besök hos logoped före och efter operation. Och byte av astmamedicin till något som inte var lika benäget att göra mig hes.

Fick Asmanex utskrivet.

Så nu är jag här.

Första logopedbesöket avklarat och på fredag ska jag på narkosbedömning inför operation och förhoppningsvis få veta när jag får operationstid.

Asmanex funkar betydligt bättre än pulmicort. Tar den bara på kvällarna och dricker alltid något efter för att skölja bort det som går.

Blir lite irriterad över att jag inte fått Asmanex tidigare. Det används tydligen i huvudsak av skådespelare och sångare.

Jag som har ett babbligt jobb borde ju fått den också tycker jag.

En ny början tar form, nya rutiner, ny röstteknik och en stundande operation.

Logopeden första besöket

Besökte logopeden igår.

Jag fick fylla i ett formulär med frågor somBlir du irriterad när personer ber dig upprepa vad du just sagt?

Känner du dig begränsad på grund av din röst?

Undviker du vissa aktiviteter på grund av din röst?

Är din röst torr och knastrig?

Ja svarade ja på många av frågorna.

Logopeden bad mig sedan berätta hur det ligger till.

Från början menar du?

Javisst!

Så det gjorde jag.

Ibland är operation det enda som kan få rätsida på det hela. Vissa problem kan åtgärdas med bara röstvård och logopebesök men mitt var som att ha skavsår men ändå tvingas fortsätta gå.

Jag fick lite tips med mig till nästa gång.

• Ha en öronpropp i ena örat när du är på bullriga platser så hör du hur högt du pratar och kan därmed sänka röstvolymen.
• Prata i kortare meningar så du inte pratar och pratar fast luften nästan är slut. Andas in snabbt i pauserna.
• Kontrollera att magstödet används.
• Undvik att prata i mobil på gatan och andra bullriga miljöer
• Korta ner telefonsamtal.
• Försök att lägg märke till när du anstränger din röst så du kan stanna upp.

Jag ska operera mina stämband i vår.

Så här ligger det till;

Jag har så kallade knottror på stämbanden, ett slags förstadie till det kanske mer kända uttrycket knutar på stämbanden.

De skulle kunna beskrivas som valkar i händerna, fast på stämbanden.

Varför jag har fått det beror på flera saker;

• Jag är en sådan som pratar mycket
• Jag har under hela mitt liv haft mycket halsinfektioner
• Och ovanpå det använder jag en astmamedicin som lägger sig som ett plack på stämbanden

I mars ska jag operera bort dom. Knottrorna alltså. Bara det ett äventyr i sig, men det är efter operationen det riktiga äventyret börjar. Jag måste nämligen vara tyst i en vecka. Helt knäpptyst. Zip, nada, ssch!

Och veckan därefter bara prata lite.

För att ha någon sorts ventil före, under och efter ett sådant äventyr, så har jag startat den här bloggen.

Då kör vi!

*krax* *krax*