Kunde inte somna igår.
Låg och nojjade över operationen.
Tänkte ut alla hemska värsta tänkbara scenarion som kan inträffa.
När jag tröttnade på det gick över till att oroa mig över rehabperioden efter operationen.
Om att jag kanske kommer bli helt knasig av att vara tyst. Bli deprimerad av isoleringen och att jag inte kan delta verbalt i samtal.
Eller att jag ska prata för mycket för tidigt och på fel sätt så jag förstör mina nya stämband. Och så är allt förgäves.
Jag är därför rätt så trött idag. Känner mig kanske lite mer optimistik än under nattens vargtimmar.
Men ingen idé att bli för munter, i eftermiddag ska jag på begravning.
Min styvfarfar gick ur tiden för några veckor sedan. Han var gammal, han var sjuk, det var dags.
Men ändå känns det tungt.
Arkiverad under: Uncategorized | Taggad: begravning, Paranoid, pratförbud, tystnad
