Operationen

Jag rullades in i ett litet operationsrum.

På vägen in fick jag hälsa på min narkossköterska.

En väninna hade sagt till mig att om man ber narkossköterskan prata lugnande och peppande med en under narkosen så blir hela upplevelsen bättre.

Jag tänkte; frågan är fri,

så jag frågade min manliga narkossköterska,

om han fick prata med mig under narkosen, kanske lite peppande och så?

Han sa

Näe, det gick inte för sig.

Jag blev väl inte sådär jätteförvånad över hans svar.

Inne i operationssalen var det trångt.

Jag fick hasa över på en smal brits med en mjuk uppvärmd dyna.

EKG-lappar klistrades på bröstkorgen, en klämma på tummen för att hålla koll på syrebalansen och blodtryck.

Jag såg mina hjärtslag och blodtryck på en monitor och tänkte att nu gäller det att hålla sig lugn.

Jag är ju inte sjuk.

Sen fick jag hälsa på de andra operationssköterskorna. Narkosläkaren kom in och hälsade han med.

Narkossköterskan satte en syrgasmask på ansiktet och sa att den var som en dammsugare och att jag bara skulle andas lugnt.

Den var lite otäck, svår att andas i från början,

men sedan mixtrade sköterskan med något så gick det lättare.

Du kommer känna dig snurrig först,

sen sprutar vi in sömnmedlet så får du sova.

Sa narkossköterskan.

Känner du dig snurrig nu?

Frågade han sedan.

Men det gjorde jag inte.

Sköterskan och mixtrade lite till och då kände jag mig långsamt som om jag satt i en berg o dalbana ungefär.

Nu!

sa jag högt in i masken.

Ok, då får du sova gott nu.

sa sköterskan och om jag inte minns fel så tror jag att han klappade mig på huvudet.

Jag tog några djupa andetag till och…

Det nästa jag minns är att jag rullas fram i en korridor.

Någon säger

nu är det klart nu ska du vakna.

Jag svarar hummande och kommer på i nästa sekund att jag inte får prata.

Klockan på väggen i uppvaket visar 20minuter senare än när jag rullades in i operationssalen. 20minuter!!!

Operationen har alltså gått på mindre än 15 minuter.