Paranoid, table for one.

Jaha. Då har jag gått och blivit paranoid också.

Igår ringde det på dörren. Eftersom jag inte kan/får prata kikade jag i tittögat för att se vem det är. Jag ser ingen och ska precis öppna när jag ser en man hukande smyga över till andra sidan dörren och ringa på igen och sen vänta hukande så jag knappt kan se honom.

Min första tanke är inte att det är någon jag känner som skojar med mig.

Nix, utan istället blir jag livrädd och tror att det är ett psycho som vill

• bryta sig in i lägenheten
• slå ner mig eller annat hemskt

Det här helt sant. Precis så tänker jag. Så jag går in och gömmer mig i sovrummet. Jag hör hur ”främlingen” fipplar med med brevlådan och jag blir ännu räddare.

Sms:ar sambo som är på väg till fotbollsmatch. Han skriver tillbaka att han inte tycker jag ska öppna och att jag ska sätta på stereon så skurken hör att någon är hemma och inte tror att han kan bryta sig in till en tom lägenhet.

Till saken hör att vi saknar säkerhetsdörr och det är något vi pratat om att skaffa.

Så jag är jätterädd och ledsen och känner mig superutsatt.

Min sambo är rådig och kommer på den geniala idén att ringa en vän som bor nära oss för att be dem gå förbi mig.

Då visar det sig att det är just dessa vänner som skojat med mig när de varit gulliga och lämnat kryapådig-blommor utanför dörren.

Så ”skurkfrämlingen” var räddaren i nöden och jag var en nojjig tramsebyxa.

Insåg att jag varit sådan tuffing i allt med operationen och narkosen och pratförbudet att jag hade massa uppdämnt ledset som nu fick kanal ut.

Till mitt försvar så har vi haft en del skumma personer som hängt i trapphuset utan att faktiskt bo här. Och tänk på hur utsatt man är om man inte kan prata eller ropa.